Carina Bengtsson

Något konstigt händer när jag stämplar ut i den envisa
tidomaten på jobbet. Tidomaten envisas att alltid
att visa en massa minus timmar på flexen. Måste
vara fel på den. Varför lagar ingen den?
Men i alla fall ett mystiskt fenomen inträffar när
jag kliver ut genom dörren på jobbet. Mörkret har redan
lagt sig och med rätt kvicka ben tar jag mig
till min silvriga gamla ford. Det är precis
som luften går ur mig när startar bilen.
En tung trötthet sprider sig genom kroppen.
Ögonlocken blir tunga och horhinnan full med
grus. Man vill bara lägga sig och sova i bilen.
När jag hämtar Casper på dagis försöker jag
lyssna och le mot personalen som berättar hur
hans dag har varit. När han tar på sig skorna
känns det som det tar evigheter. Jag vill bara hem och
sova. Tänk om man bara hade en tiondel av Jasmines
 sprudlande energi. När man äntligen är hemma är
det bara att plocka undan och laga mat. Efter maten börjar
lite energi strömma in genom kroppen. Nu börjar
ungarnas energi tryta. Lägger man Casper två minuter
för sent så blir det bara gnäll. Man får verkligen lägga
honom i rätt ögonblick. Jag brukar också somna
några minuter efter vi läst en saga. Varje dag säger
jag till mig själv att jag ska lägga mig i tid och slippa
denna trötthet efter jobbet. Men när kvällen kommer så
vill man göra så mycket. Vet inte om det har varit en ovanligt
grå och mörk november och december för jag
har aldrig känt mig så trött. Men det var mysigt i dag med
snön. Kändes lite lättare.
Hoppas det håller i sig.

En annorlunda tomtemor dök upp i trädgården i dag.
Undrar var hon hör hemma, värmlandskogarna tro?