Carina Bengtsson

Som vanligt sviktar golvbräda nummer sju
under min fötter. Känner mig lätt knäsvag och
med darrande fingrar fumlar jag upp dörren.
En konstig magkänsla sprider sig i min kropp.
Kikar försiktigt in genom dörren.
Blicken fokuserar på den grå spräckliga
och slitna förrådsgolvet. Som vanligt
stökigt med saker huller om buller.
En svepande och fokuserad blick.
Där fastnar min blick.
En isande klump fastnar i halsen och hjärtat
bultar hårt.
Ett ögonblick och livet är slut. Ingen kommer
sakna honom, inte ens hans mor. Han har sett
döden i vitögat och hela sitt liv passera
revy. Mött sin skapare igen.
Kriget är över och jag vann.
Inget jag är stolt över. Känner mig som en
martyr när jag slänger den döda muskroppen
över det staketet och in i buskarna.
Men lättad över att han är borta.
Får hoppas att han inte har någon muskompis kvar
i mitt förråd.

En förrådskatt skulle jag behöva. Tyvärr är jag ju allergisk mot
katter så jag kan inte skaffa mig någon.
Ja det kommer bilder från kalaset snart.